Hoppa over denna om du ar kanslig!!!!

Jag hade lovat att jag skulle aterkomma med informationen kring min myomektomi nar jag kande mig battre. Idag ar det 8 veckor sedan min operation och jag mar riktigt, riktigt bra. Jag har fatt litet distans till operationen och cirkusen kring den och nu kanner jag mig inte langre svimfardig nar jag tanker eller pratar om den.

Jag skriver inte detta for att fa sympati och medlidande utan darfor att jag vill skriva av mig och beratta om vad jag varit med om. Jag forsoker inte heller att vara overdramatisk i mina beskrivningar. Forvisso har det mesta blivit aterberattat for mig eftersom jag inte hela tiden sjalv var vid medvetande, men Seamus, de skoterskor som var med, kirurgen samt den stackars kvinna som lag i sangen bredvid har berattat hur det gick till. Jag tror att de flesta som laser min blogg redan blivit informerade, sa jag hoppas att jag inte skriver nagot totalt chokerande - det ar inte min mening.

Om du ar kanslig skall du INTE lasa det bla avsnittet !!!!

Hade jag vetat innan operationen vad jag hade att vanta mig, hade jag aldrig varit sa lugnt och onervos som jag var. Det jag var sedan fick genomlida var mycket mer traumatiskt an vad jag nagonsin hade kunat ana. Jag tackar gudarna for att jag knappt var vid medvetande nar allt hande, men jag vet att Seamus har matt riktigt illa over allt han (av ren olyckshandelse) fick uppleva.

Jag var sista patienten for dagen och min operation blev forsenad till klockan 4 pa eftermiddagen. Det blev langtrakigt, men inte ens den vantan fick mig att kanna mig nervos. Kvinnan som opererades precis fore mig kom tillbaka inom en timme och nar vi horde henne prata med skoterskan om att hon kande sig bra etc. slappnade t.o.m Seamus av. Vi tankte bada att om det gar sa dar fort kommer allt vara over pa ett kick - not a bother! Nerverna satte daremot in da jag blev rullad ner till operationssalen och fick vanta i 10 minuter pa att kirurgen skulle komma tillbaka. Operationen tog 3 timmar gick bra.

Jag vaknade till da de lifte tillbaka mig till min sang efter operationen och att jag hade valdigt, valdigt ont i magen. Seamus sa att jag skrek som en stucken gris men det vill jag inte erinra mig om (his word against mine:-)). Medan skoterskorna kopplade upp mig till dropp, morfin, blotrycksmaskin etc. kommer jag i hag att jag bad om vatten, men att de nekade min begaran. Sedan kande jag att jag blodde och jag minns att jag sa nagonting i stil med att 'I'm gushing'. Seamus, som precis hade pratat med Ulla och Ulf och meddelat att allt gatt bra stod vid fotandan av sangen och jag minns att jag oppnade ogonen och sag hans ansikte bakom vita rockar. Enligt honom borjade jag alta om att jag blodde och att jag borjade fa panik, men att skoterskorna bad mig ta det lugnt. Efter det borjar minnena att svika mig. Tydligen borjade jag darefter skrika att jag blodde och att jag hade ont och att de gjorde mig till viljes och kollade. Det sista jag minns med nagon sanar klarhet ar att jag hor en skoterska saga 'oh my God', att nagon springer ivag, att en lakare kommer in, att det blev panik i rummet, att jag forsoker satta mig upp i sangen, att jag ser ett hav av rott (over mig, over sangen, over vita rockar, hander...) samt att Seamus fortfarande star bakom all sjukhuspersonal och svajar. Jag minns aven att jag lyckas med moda att ropa 'get him out of here, he can't take this'.
Av den snabba blodforlusten fick jag en 'hemorrhagic shock', forlorade medvetandet och minns ingenting efter det.

Seamus, som forpassats till korridoren, star dar fastfrusen och hor hela tumulten inne i rummet. Han ser personal springa ut och in, hor att de ropar pa mig for att fa mig att vakna till och att de inte lyckas. Han ser att kirurgen kommer springande och att operationsklader tas fram. Han ser att ser att de rullar in en bar for att ta mig tillbaka till operationssalen. Han tanker att han maste ringa till mamma och pappa och att han inte vet hur han skall gora. Han vet inte om jag haller pa att do dar inne eller vad som hander. Han far fast i en skoterska och fragar. Hon meddelar att mitt liv inte ar i fara, att jag ar i goda hander, men da han fragar om jag de maste gora en hysterektomi kan hon inte svara annat an att de haller pa att forbereda sig for det, men att det inte an ar sakert. Seamus sager att han maste ringa hem till mina foraldrar och att han behover hjalp och fragar om nagon kan ringa at honom. Han avrades att ringa eftersom de inte visste vad som skulle ske. Nagon foljer med honom till vantrummet eftersom att han ar svimfardig, men genom fonstret ser han hur de fortfarande jobbar pa att forsoka stoppa blodningen pa mig. Minuterna gar.

Han har nog aldrig varit sa lattad som nar kirurgen kommer in till honom litet senare och sager att de lyckats, att de inte behover operera, att riken fortfarande ar stor att det startar igen, men att han ar optimistisk. Sen ar det Seamus tur att bli omhandertagen. Kirurgen ser att han ar svimfardig och hjalper honom att boja huvudet mellan knana, ger honom vatten och talar lugnande och upplyftande till honom. Seamus klarade sig ocksa:-)

Det var touch and go i nagra timmar efter operationen och det har berattats for mig att en skoterska stod med 'scubs' redo at kirurgen fram till 22-tiden och att operationssalen var ordningsstalld for en akut hysterektomi. Som tur var borjade jag inte bloda igen och min livmoder skonades. Kirurgen kommer in till Seamus och sager att jag ar stabil, att jag sover och att han tankte aka hem och sova. Han rader Seamus att gora samma sak, vilket han gor. Jag minns inte det har sjalv men tydligen hjalper en skoterska mig att ringa honom vid midnatt och att jag bedyrar att jag ar 'frisk' nu.

Men det otrevliga var tyvarr inte riktigt over. Under natten fick jag ont i brostet och att min andning forsamrats pga av detta. Efter en massa lung och hjart undersokningar insag de att jag fatt en propp pa lungan och att de misstankte en i hjartat ocksa.
Utan att ga in pa fler detaljer lag jag i tre dagar uppkopplad till diverse monitorer och blev rullad fram och tillbaka mellan rontgen och sal allt mellan varven av blodtransfusioner, blodfortunnande injektioner, intravenos antibiotika samt egen dosering av morfin. I sex natter lag jag inne innan jag fick aka hem. Sedan borjade en lang konvalesenstid vilken annu inte riktigt ar over.

Slutligen...

Det jag fick med mig i bagaget hem fran sjukhuset ar att det inte ar sakert att jag kan bli gravid, trots att jag fick behalla alla vasentliga delar. Min livmoder blev sa sonderskuren att arrbildningarna kan motverka att en graviditet faster. Endast framtiden kan utvisa hur detta blir, men jag kampar hart pa att halla mig possitivt installd. Skulle jag bli med barn far jag inte foda normalt, kejsarsnitt ar det enda som ar safe. Ma sa vara, den smallen kan jag faktiskt ta om det kommer till kritan.

I morgon ar det Valborgsmassoafton och tid for min post-op check up i Kilkenny. Efter mycket om och men, kan Seamus folja med mig ialla fall och det kanns skont att han kor bilen i fall jag inte orkar hela vagen. Dessutom behover jag nagon med mig for moraliskt stod. Jag kanner mig litet olustig infor morgondagen trots att jag egentligen vet vad som kommer att sagas.

Jag hade ju hoppats pa att operationen skulle vara den sista kapitlet i den har sagan och att jag inte skulle behova dras med nagra fler sjukhus, lakare, operationer etc. men jag verkar inte ha haft sadan tur. Innan jag skrevs ut fick jag meddelandet att jag formodligen kommer att behova ytterligare ett ingrepp i framtiden eftersom jag har fortfarande tva myomer kvar. Nar eller hur vet jag daremot inte. Det pratades om att ett ultraljud om nagra manade kommer att bli aktuellt for att kunna folja tillvaxten och att ingreppet i framtiden kommer att bero pa hur snabbt denna tillvaxt sker. Jag trostar mig med att det mest troligt blir en mindre operation med forhoppnngsvis mindre pafoljande risker. Fast, man vet aldrig och det ar just det som gor mig nervos...

And the band played on...