Religion och Jag (bara sa att ni vet)

Mitt heliga liv:

Jag ar dopt, men inte konfirmerad. Det kan handa att jag syns i kyrkan pa barndop, begravningar och brollop, men det skulle aldrig falla mig in att gora kyrkobesoken till en sondagsritual. Jag tror varken pa himmel eller helvete, forutom de himmel och helvete som man dela upp vardagen i. Jag har daremot inga problem med att andra tror pa gud eller gar i kyrkan, sa lange de inte tror att de ar battre manniskor

Det skulle aldrig falla mig in att ga i kyrkan for att nagon annan insisterar.

I borjan av mitt forhallande med S brukade jag aka ner till Limerick och stanna over helgen (separata sovrum forsas) och nagra ganger var vi enligt S tvungna (why?) att ga till kyrkan pa sondag morgon. Det blev 9 forestallningen som passade bast eftersom 'svarmor' gar varje lordag kvall och 'svarfar' varje sondag vid den vanliga tiden klockan 11.30. Allt som oftast var vi smabakis eftersom vi i brist pa quality time alone var forpassade till krogen/puben. Satt vi hemma hos foraldrarna blev de overdos pa vaderprat, vittbrod och kopeskakor, sa vi drack hellre vin ifred pa annat hall.

Mitt oheliga beteende:

Oftast kunde vi kliva upp 8.30, gora oss iordning, kora ut nagonstans i skogen, parkera och sova vidare en timme for att sadn kora hem igen. Nar vi kom tillbaka var man forstas installd pa nasta dos logner eftersom svarmor ville veta vem prasten var, vad som sas och vem som laste. Jag mumlade alltid nagonting om att jag varken horde nagonting eller kanner nagon, men S hade alltid en valdigt trovardig historia, inblandat med litet missnoje over hur ful kyrkan var, hur trakig prasten ar och vilken skandal detta med pedofili ar. Detta fick forstas tyst pa henne, men jag tyckte alltid att det var onodigt att ljuga.

Kunde han inte saga att han inte vill ga och lata henne gorma? Alternativt kunde han val atminstonne lamna mig utanfor? Jag ar ju protestant, hur mycket jag an forsoker kommer jag ju tydligen anda att hamna i helvetet - sa vida jag inte konverterar forstas...
Det var skitjobbigt att sitta dar och masta komma ihag alla logner vi kastat ur oss och tvingas referera till i efterhand.

De ganger vi faktiskt blev alltid att vi satt i bakre salongen, S generad och jag forbannad over hur oinspirerande prasten var och varje gang (precis var enda gang) sa glomde jag kollektpengarna hemma och blev mot mina principer skamsen.

Min oheliga syn pa religion:

Jag har riktigt svart med filosofin om att bara man ber, biktar sig och gar i kyrkan varje vecka sa kommer efterlivet att bli lyckligt. Ar det inte meningen att man skall forsoka gora det basta av situationen medan man lever? Vad ar det som sager att man har ratt till ett battre liv efter doden da man spenderar hela sin vakna tid med att frukta gud/djavulen och att bete sig som ett monster mot andra som inte delar samma intresse?

Jag har funderat pa det dar med efterlivet och har kommit fram till att det som hander med mig efter det att mitt liv ar slut kommer jag anda att upptacka (eller inte) sa varfor grubbla vidare. Saker som jag raknar som viktiga i mitt liv ar: att min familj/vanner mar bra och ar lycklig; att inte utsattas for alltfor mycket stress; att forsoka ha sa roligt som mojligt medan jag lever; att bli behandlad som en intelligent individ; att folk respekterar min livsstil, vilken trots allt inte ar sa himla fruktansvard. Eller..?

Min heliga 'svarmor':

Nar ’svarmor’ kastar vigvatten pa mig da jag gar ut blir jag mest arg – passa mina klader for f*n och behall din fanatiska asikter for dig sjalv! Om jag anda att kommer att hamna i helvetet sa varfor slosar du vattnet pa mig? Jag blir inte klok pa manniskan. Visst vet jag att hon bara menar val, men inser hon inte att inte alla manniskor i denna varld ar katoliker? Jag anar att hon tror att protestanter ar javulsdyrkade sexgalningar med bara en enda tanke – att forvrida huvudet pa oskyldiga soner till gudfruktiga (och heliga) katolska modrar.

Det kans handa att jag later aningens hard mot svarmor. Hon ar av en generation lantbor som enbart lever for bedjan, hushallsarbete och skvaller och jag borde ha litet overseende med det (pa riktigt sa har de inte sa mycket annat att skryta om). Det ar bara det att jag alltid har haft problem med att folk bryr sig i vad jag gor eller hur jag lever mitt liv och jag tycker definitivt inte att det passar sig att bli kalla for hora eller att bli fordomd till helvetet! Jag drar liksom gransen dar nagonstans.

Det dar med att leva i synd (eller i ett heliga helvete):

Nu var det forvisso nagra ar sedan vi horde nagonting elakt om att vi ’lever i synd’. De verkar t.o.m. acceptera och tycka att det ar ...’normalt’. Nog undrara ’svarmor’ med jamna mellanrum nar vi tanker gifta oss, fast det gor ju forstas aven jag... Efter drygt 7 ar undrar de flesta.

Jag onskar bara att jag hade in-laws som kunde acceptera att tiderna har forandrats, att de har en son som ar vuxen och har ratt att bestamma over sitt eget liv. Jag onskar ocksa att folk riktigt kunde satta sig in i min situation for att forsta hur valdigt jobbigt det har varit (och ar). Om jag skulle be for nagot skulle det vara att S klippte av navelstrangen och bad foraldrarna aka at... ni gissar nog vart! Det lar forstas inte handa pa denna sidan om parleporten.

Jag ar inte bara ihop med S, jag ar ihop med hans mamma, hans pappa, deras hunda, hans foretag och alla grasklippare i Co. Limerick. Ni kan tro att det ar trangt i sangen!