Visiting The Peoples Republic of Cork - a painful experience

I helgen har vi varit hos Damian och Sara i Carrigtohill, utanfor Cork City, och halsat pa.

Pga att vi alla har hektiska jobb och mer eller mindre lider av stressrelaterade akommor (som overvikt, somnsvarigheter, fatigue etc, etc) sa blev det bestamt att vi skulle aka till West Cork och turista. Sightseeing, publunch samt motion stod pa dagordingen - allt for att koppla av och koppla bort tankarna pa jobb.

Idiot som jag ar fick jag for mig att dra ut och "jogga" i lordags formiddag, nagon timme innan vi akte. Jag har inte joggat pa sakert 7 ar och utan att overdriva holl jag pa att ta livet av mig. Egentligen blev det nog mer att ga-springa and att jogga pa riktigt, jag har ju trots allt inte motionerat pa flera manader. Jag kampade mig slingan runt i hogflas och hogrod uppsyn. Musklerna fick sig en sadan chock att jag gick over smarttroskeln och ut pa andra sidan dar jag tyckte mig kanna mig fantastisk ('Varfor har jag inte gjort det har tidigare?'... bla, bla!)

I det euforiska tillstand jag befann mig i efter at (det var ju sommarvarme ute och dessutom kunde jag ju inte vara sa fet som jag trodde om jag lyckats jogga 4 miles...) drog jag och planboken direkt till Dundrum Garden Centre for att kopa plantor. Har skulle det planteras i blomlador och rabatter, gardsplanen skulle sopas och allt ogras skulle bort.
Full av energi stallde jag mig pa kna och borjade rycka ogras och doda blommor och det var inte forran da jag skulle stalla mig upp pa benen igen som jag kande att jag var litet stel. Efter nagon timme borjade ben-, rygg- och...halsmusklerna (!) att bulta omt och orovackande. Too fecking late, the damage was done! Efter det gick det bara utfor.

Jag och Seamus akte ner senare pa lordagkvallen for att ata middag med vara kamrater samt for att kunna komma ivag tidigt foljande morgon. Vi hade det jattetrevligt. Vi at gott och drack gott och under kvallens gang och den molnande varken i kroppen kandes (tillfalligt) som bortblast.

Damian hade hort talas on en car boot sale i Rathcormac (Co. Cork) och vi bestamde oss for att akt dit istallet. West Cork fick bli till ett annat tillfalle.
Efter en alltfor sen kvall kom vi oss ivag vid 11-tiden pa morgonen pa arets hittills varmaste dag. Vid det har tillfallet hade jag inte muskelvark langre utan hela min kropp var som ett vibrerande, elakt aj-aj-aj. Vi spenderade totalt tva timmar pa att ga igenom ett hundratal loppis-stand i stekande varme och utan nagot att dricka. Varje steg jag tog skickade chockvagor av onska genom kroppen och jag svor at mig sjalv som varit sa dum som trott att jag var i form for sant fysiskt anstrangande.

Efter loppmarkande akte vi till Sage Restaurant i Midleton och at lunch. Nar vi skulle ga fick Seamus nastan lyfta mig ur stolen. Sevitrisen kom fram och fragade om allt var ok och om vi behovde hjalp. Utan att tanka mif for sa jag att allt var under kontroll, men att min kropp hade dessvarre borjat ge upp. Idag hade den fyllt 90 ar trots att jag sjalv hade nagon mand kvar till dess att jag fyllde 33.
Jag log vant, Seamus kampade och servistrisen tittade medlidsamt pa mig medan jag slapades ut genom dorren. Inte forran utanfor insag jag att hon formodligen trott att jag led av nagon slags fortvinande sjukdom som MS eller liknande. Skamset vande jag mig om och sag henne staende vid dorren med huvudet pa smed och orolig blick. Shite, nu kan jag inte ga och ata dar igen. Hur fasen skulle det se ut om jag skyllde min overdramatisering pa en sa dum ide som en joggingrunda? Da ar det val anda battre att hon fortsatter att tror att jag ar sjuk och att jag haller mig darifran? Jag ar en ond, sjalvupptagen manniska!

Efter maten akte vi till Cobh och Fota Island Zoo. Mer promenerande, (uppforbackar och nedforsbackar omvartannat), men jag bet ihop och forsokte att inte oja mig. Nar forslaget sedan kom att vi skulle aka till Cobh village var jag daremot tvungen att saga emot. No more walking, pleeeeeeeeeeeeeeeease! Inte for att de skulle erkanna det, men jag tror att de var lattade av att nagon sa nej. Vi hade trots allt gatt omkring i over 7 timmar vid det laget.

Istallet akte vi och kopte mat, hyrde film och min arma hydda fick antligen vila.
Imorse da jag vaknade hade jag nastan inte inte ont alls och medan vi korde hem till Limerick planerade vi till och med att ta 4 miles rundan litet senare...

Det var ju himla synd att det hann borja regna innan vi kom hem :-)

Sensmoralen in denna historia ar att man skall akta sig riktigt noga for motion.