La Piccola Italia

Eftersom vi akte till Meath for att se Rolling Stones konsert i Slane Castle den 18e bestamde vi oss for att fira min fodelsedag i fortid. Seamus bokade ett bord pa La Piccola Italia pa O’Connell Street i Limerick, en restaurang som blivil val recommenderat av diverse matkritiker och (valdigt selektiva) vanner. Torsdagen d. 16e var vi dar och jag fick en ratt sa minnesvard upplevelse...

Maten i sig var valdigt blandad tyckte vi bada. Vi hade forvantat oss en italiensk middag (La Piccola Italia = Lilla Italien), vad vi i sjalva verket blev at liknade mer irlandsk mat med italiensk twist serverad i 70-tals atmosfar. Jajamensan, rutiga dukar, pavarotti och chiantiflaskor med ljus i... dock inte en kottbulle att rulla mellan oss som Lady och Lufsen!

Forrattsmenyn bestod i gamla klassiska godingar som tex prawn cocktail, musslor i vitvinssas for att inte glomma det obligatoriska vitloksbrodet. Vi bestallde Stuffed mushrooms in a provencal sauce (franskt) samt french onion soup (hrm, franskt). Allt annat hade vi atit tusen ganger om pa dussintals andra restauranger och kande inte for ytterligare en upprepning. Soppan var klassisk, kokad pa hemgjord buljong och inneholl precis lagom med lok. Krutongerna daremot flot inte, som receptet brukar anvisa, pa toppen av soppan utan simmade runt under ytan som drypande sjosvampar vilka snabbt blottnade upp till en tung sorja. Gruyère osten daremot lag som ett fisknat vid ytan pa skalen och kunde anvandas att fiska upp brodet med. Mycket praktiskt egentigen, jag hann borja fundera pa hur jag skulle lyckas filtrera bort geggan innan jag upptacket osten. Det later ackligt, men vi var hungriga och smaken pa soppan var faktiskt himmelskt god.

Svampen var fylld med brodsmulor och kryddor, gratinerade i ugnen och serverade med en gaddsas smaksatt med orter. Tyvarr fick vi mer sas an svamp. Fyra champinjoner och en halv liter graddsas. Ofina och hungriga som vi var sovel-at vi sasen med brodet som stallts pa bordet ’on the house’.

Varmrattsmenyn var inte mycket intressantare an forrattsmenyn. Lasagne, carbonara, spaghetti bolognese etc. Forvisso hade de tva risotto ratter, en med rakor och en vegetarisk, men eftersom vi trots allt ville fira konsentrerade vi os pa kott och fiskdelen av menyn. Efter 20 minuters overvagande och en halv flaska Barolo fran 2002 (posh!) bestallde jag kalv med svamp och Seamus file med pepparsas (valstekt trots mina protester). Vi fick bada en massa kott och, chock horror, annu mer graddsas till. Egentligen ar detta ganska forfriskande, det fanns inte en enda liten gronsak pa tallriken. Vanligtvis brukar ¼ av tallriken besta av garnityr, vanligtvis tomat, sallad, gurka och vinaigrette, men inte har. Seamus som inte brukar rora okokta gronsaker sa till och med ”I wish I’d ordered a side salad”.
Efter att ha kommit over den chocken, atit upp min mat samt spillt ut en halv pint med bordsvatten var vi sa matta att tankten pa att fylla ut mangden mat med nagonting nyttigt som en sallad var inte langre aktuellt. Det var t.o.m. nastan sa att vi tankte skippa efterratten. Jag sa nastan, sjavklart overkom vi den sinnesforvirringen och vi bestallde in, ja, mer gradde.

Seamus at Tiramisu (antligen traditionellt itaienskt) och jag at hasselnotsglass (med gradde). Jag har alltid undrat varfor jag inte har en kropp som Kate Moss, jag borjar ana varfor.

Som sagt, maten var inte namnelsevart upphetsande, fantastisk eller italiensk. Den var OK, ganska prisvard och vi blev matta, vilket ofta raknas som ett av delmalen da man ater. Vad som var minnesvart med kvallen var min fodelsedagspresent.

Nu, precis som den torsdags kvallen har jag svart att hitta ord for att beskriva mina kanslor infor min present utan att grina sa lat mig illustrera med bilder istallet:

Vill man ata riktig italiensk mat far man val aka till Italien istallet...

Ciao!