Tillbaka till jobbet...

Ja nu kan jag inte dra ut pa det na langre. Det ar bara att ge sig upp pa hasten igen, ta tjuren i hornen, grab life by the balls... Jag ar livradd!
Det var meningen att jag skulle borja i mandags, men jag klarade inte av tankten pa att kora upp till Galway i blixthalka och morker. Jag ringde min chef pa sondagkvall och det var nog inte det basta samtalet han har haft pa lange. Jag var sa upprord av tankten pa att masta kora bil samt att mina skador inte har lakt att jag borjade darra pa rosten. Stackarn blev sa generad. jag sa att jag kanske maste saga upp jobbet pga av allt som hant och trots att han var forstaende sa tror jag nog att han hellre uppskattat ett textmeddelande. Mindre personligt. Det har varit en tuff vecka. Min lilla morfar har gatt bort och jag kanner mig urusel som inte kan vara hemma och hjalpa mamma och min moster med allt som skall forberedas. Trots att han varit mentalt borta i flera ar pga alzheimer sa blev jag otroligt ledesn da jag fick veta att han hade dott. Nar jag namde detta for chefen sa rann tararna som Niagarafallet. Tom (min chef) onskade nog att han vore tjej en sadan gang. Begravningen gar av stapeln den 16e och inte ens da kommer jag att kunna vara med.

Nu aker ialla fall upp till Galway, men denna gang blir det att bo borta hela veckorna eftersom vagarna ar sa farliga under vintern. Jag vill inte riskera ytterligare en olycka. Jag ar deppig over att masta bo borta, speciellt som Seamus ar ensam hemma och katten ar sjalv hela dagarna fram till sen kvall. Jag ska jobba tills efter jul och sen far jag se hur jag klarar av att bo borta. Det ar svart att tanka sig 9 manader till med att bara se Seamus och George under helgerna. Jag hoppas att nagon skall komma fram till mig och erbjuda mig ett jobb i Limerick. Vad som helst, jag gor vad som helst. Bokhandel, blomsterhandel, fotomodelljobb...
Man kan ju akktid dromma.